En kväll som så många andra. Sitter på Starbucks med en grande darkroast kaffe bredvid mig och skriver på min åttonde uppsats för den här terminen. Skriver om något personligt, vilket gör att glöden över tangenterna flödar. Att få skriva mina tankar och känslor i ord är något som alltid har varit lättare än att tala om det. Att få skriva det i texter, lämna ut sina känslor i ord. Jag ser främmande folk och undrar hur deras liv ser ut. Ett par mittemot mig som är sådär fint nykära. Tjejen sitter och pillar i håret och småler medans mannen visar henne något på mobilen. En medelålders man som sitter likadant som jag. Med en dator framför sig och en hög med papper som ska arbetas igenom bredvid. Det är även två gamla män här inne och undrar vad deras historia är. Vad de har gjort i sina liv. Hur de har gjort med tiden de fått. De dricker kaffe och diskuterar på ett språk jag inte förstår. Jag undrar vad de pratar om. 

Utanför vräker regnet ner och i mina hörlurar spelas musik som får mig att känna lite mer. Som får mig att tänka tillbaka på sommaren då vi dansade i leran på någon festival, då jag vann en tävling, då vi sjunger högt i bilen. 

Jag tänker på hur mycket jag har varit med om i mitt 19 åriga liv. Hur mycket mer jag vill göra med mitt liv. Jag vill fulla mina dagar med saker jag tycker om och med saker som gör med lycklig och levande. Jag vill resa till platser jag aldrig har varit, umgås med människor som får mig att må bra och göra saker som får adrenalinet att pumpa. Jag vill aldrig mer känna att jag inte räcker till, aldrig mer få höra att nej det duger inte och aldrig mer säga aldrig. Det är nog något med det som gör att jag älskar livet. Att man kan forma det man vill göra precis till det man vill, men också att det något där som gör att man aldrig vet vad som kommer att hända. Ödet. 

 

Regnet vräker ner och slår mot rutan. Klockan slår 21.12 och jag har precis druckit ut det sista av mitt kaffe ur den klassiska Starbucks koppen som klär de flesta bilderna på inspirationssidor. Att jag dricker kaffe på kvällen är något jag har fått av mina föräldrar. Att det på något sätt lugnar ner mig. Paret sitter och diskuterar något nu, likaså männen med deras ivriga handgester. Mannen med datorn gick för en liten stund sedan. Jag ska fortsätta att skriva på min uppsats och lämna ut mina tankar som snurrar runt i huvudet i ord. För att skriva ner känslor är så mycket lättare än att visa dem.