3:e mars idag. Ett halvår, sex månader, 26 veckor och 182 dagar sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade Sverige. Då jag vaknade klockan fem på morgonen med tårar i ögonen för att säga hejdå till dem som står mig närmast. En bilfärd som kändes som en evighet och kramar på flygplatsen som man inte ville slita sig ifrån. Att man tog steget och sa att nej nu får ni gå för jag klarar inte detta annars. För att sedan checka in mina väskor och gå mot gaten och flyget som skulle ta mig till andra sidan jorden. 

Att detta är ett halvår sedan är så obegripligt att förstå. Jag har fått det så bra och gjort så mycket mer än jag någonsin skulle kunna drömma om. Jag har varit på platser som jag inte trodde fanns och jag har träffat människor som kommer vara mina vänner för resten av livet. Men framför allt har jag hittat mig själv. Jag har växt så otroligt mycket som människa och att göra detta har varit det bästa beslutet jag har tagit. Jag är självständig, ansvarstagande och känner att inget är omöjligt. Jag går på college och gör något jag älskar och där jag har en lärare som tror på mig. Jag har vänner som hjälper mig när det är jobbigt och dessutom två familjer som älskar mig. Trodde jag att jag skulle växt till den personen jag är idag dagen jag stod där på Landvetter och tårarna rann? inte en chans. 

Ett halvår, sex månader, 26 veckor och 182 dagar sedan jag lämnade landet lagom för världens bästa stad och jag har blivit en stark person som tror på mig själv. Inget slår det!

Folk frågar mig vad jag ska göra nu. Att nu är det dags och tänka på vad man vill göra när man kommer "hem". Varje gång frågar jag mig själv vad "hemma" är för något. För jag har aldrig känt mig så hemma som här. Men som ett ordspråk säger. "Home is where the heart is" och tror inte det kan finnas något mer passande än det just nu.